VID SIDAN OM RÖDA MATTAN

1 euro per person. Mer kostar inte resan med Lignes d’Azur-bussen som kör oss från Antibes till Cannes. Den här gången tar rutten drygt fyrtio minuter, vilket är nästan dubbelt så lång tid som normalt. Och det dräller av besökare inne i stan. Många har ett inplastat kort dinglandes i snöre runt halsen och bär på en ljusgrå, tunn portfölj som det står Cannes 2013 på.

Men så är det dagen före premiären av den 66:e upplagan av den stora filmfestivalen. Filmfolk, journalister och turister har tagit över. En och annan invånare syns naturligtvis också på gatorna. Många Cannesbor flyr dock fältet om de kan dessa dagar. Det brukar våra vänner Milo och Jane göra. De bor mitt i smeten och precis före invasionen åker de uppåt bergen ovanför Grasse. Milo född 1918 (!) som har levt under två världskrig, söker lugnet bortom gyttret. Hans fru Jane har packat ned vin, kaffe, boudin (blodkorv) och annat hemlagat i byttor. Vattentanken har fyllts till bredden. Med är också nytvättade lakan för de fällbara bäddarna i bilen, som är ett mellanting av skåp- och husbil. Milo kör. Och bouleväskorna ligger redan på golvet i bilen, för kloten ska alltid vara med på deras turer. Deras vardagsliv är faktiskt värt en alldeles egen berättelse …

Frankrike - festivalernas förlovade land. Om det för tillfället inte finns fräscha citroner, oliver, lavendel eller annan skörd som motiverar en fête, så finns ju dans, sång med mera. För att inte tala om just film. Vi som denna gång saknar ett inplastat ackrediteringskort passar på att beskåda festivalen från ett annat perspektiv. Vid sidan om den röda mattan.
Väl framme styr vi kosan mot händelsernas centrum, till Croisetten. Här på ett av världens allra hårdast mediebevakade kulturevenemang frotterar de sig, på denna palmkantade huvudgata med de stora lyxhotellen där kupolförsedda Carlton är ett av de ståtligaste. Evenemanget är säkerhetsmässigt hårdbevakat även om kritik också framförs efter att juvelstölder och dylikt ägt rum. Till exempel inbrottet på ett hotellrum där ”lånejuveler” för miljonbelopp stals. Det var smycken som filmeliten skulle ha burit under festligheterna.

Pétanque-frälsta som vi är fastnar vi först vid boulebanorna nära hamnen. Armen pendlas långt bakåt när klotskotten avfyras här i halvskuggan vid de lövklädda platanerna. - Bravo, ropar en man i publikhavet. Han har keps och skäggstubb och ser ut att vara självaste festivalpresidenten Steven Spielberg. Fast … den här mannen mumlar vidare på sydfranska så det var nog inte den amerikanske regissören, trots allt. Vi sliter oss från boulebanorna och går förbi Casinot där gubbarna tapetserar de återstående affischvåderna med tidlösa stjärnor ovanför entrén. Och nu är vi där: Vid festival- och kongresspalatset och den bekanta trappan med den långa röda mattan där allt filmfolk med glitter och glamour brukar defilera. Mattan är inte utrullad ännu. Men det vimlar redan av fotografer som bänkat sig själva, sina fotoattiraljer och sina målarstegar (somliga försedda med lås). Ja, målarstegar, för att kunna få de allra bästa vinklarna vid morgondagens premiär. Och först nu träffar vi på en vedette (stjärna) som syns i tv. Catherine Ceylac, känd från tv-kanalen France 2. Hon som leder programmet Thé ou Café som sänds vid frukosttid varje lördag och söndag. Vi står precis bredvid denna långa blondin när producenten räknar ned och tv-stjärnan lägger bort kom ihåg-lappen och tar av sig sina stora solglasögon. Kameramannen kör igång. Folk runt henne blir som yra höns. Hon pratar, ler och rör sig framåt och lite bakåt. Klungan hänger efter. Hon pekar med knallröda naglar mot festivaltrappan. Och med blicken fokuserad på den bärbara filmkameran nämner hon aktuella celebriteters namn. Efter ett par minuter är allt över och några som står nära ber att få hennes autograf. Vi hakar på och krafsar snabbt fram ett papper som råkar vara kartan över Cannes. Medan hon skriver sin distinkta autograf med stora C:n frågar hon vilket bolag vi kommer från. – La Suède, svarar vi och rör oss snabbt iväg för att slippa eventuella följdfrågor.

Inte alls långt bort härifrån ligger den publika stranden Plage Macé som under festivalen döps om till Cinema de la Plage. Varje kväll från halv nio kan man slå sig ned i en solstol och se filmklassiker, som föregås av en filmmusikkonsert. Ett populärt nöje som dessutom är gratis. Med anledning av att bolaget Warner Bros fyller 85 år visar man i år bland annat ”Bonnie and Clyde”.

På kvällen tar vi bussen tillbaka och senare flanerar vi åter på strandpromenaden i Antibes medan helikoptrarna passerar som flugsvärmar - i västlig riktning mot Cannes. Detta var nog det närmaste vi kom filmstjärnorna denna gång. Men lika bra det. Det spöregnar och är rejält blåsigt vid själva premiären. Och i stort sett varenda filmkanal med självaktning rapporterar ju från evenemanget.

text och foto Maria Bernström